Varför vi bytte till FSRS

Varje system för intervallrepetition svarar på en enda fråga: när ska jag se det här igen?

Svarar det rätt repeterar du varje objekt precis innan du skulle ha glömt det — maximalt minne för minimal tid. Svarar det fel åt ena hållet slösar du timmar på att repetera sådant du redan kan. Fel åt andra hållet, och du hinner glömma stoffet innan det kommer tillbaka.

I ungefär fyrtio år har de flesta appar svarat på den frågan med varianter av samma algoritm från 1980-talet. pimReader använder nu FSRS, och skillnaden är värd att förklara.

Det gamla sättet: en kurva för allt

Klassiska schemaläggare fungerar ungefär så här: svarar du rätt på ett objekt multipliceras dess intervall med en fast faktor. Svarar du fel nollställs det. Varje kort har ett "ease"-tal som glider upp och ner.

Det fungerar. Det var ett verkligt genombrott. Men det bygger på ett antagande som inte stämmer: att alla dina objekt glöms bort på samma sätt.

Det gör de inte. Ett lånord som är nästan identiskt med ditt modersmåls och ett oregelbundet verb med fyra stamväxlingar bleknar inte i samma takt. Att behandla dem med samma multiplikator gör att det ena repeteras för ofta och det andra för sällan — permanent.

Den klassiska algoritmen har också ett otäckt haveriläge som folk stöter på hela tiden: svara fel en enda gång på ett moget kort, så straffas dess ease så hårt att det aldrig återhämtar sig helt. Kort fastnar i ett spår av täta repetitioner de inte förtjänar. Att fenomenet har fått ett eget namn — "ease hell" — säger en del om hur vanligt det är.

Det nya sättet: en modell per objekt

FSRS — Free Spaced Repetition Scheduler — angriper problemet på ett annat sätt. I stället för en enda multiplikator modellerar den tre saker för varje enskilt objekt:

• Återkallbarhet — hur troligt det är att du minns det just nu
• Stabilitet — hur långsamt det bleknar när det väl sitter
• Svårighet — hur svårt just det här objektet är för dig

Varje repetition uppdaterar modellen. Schemaläggaren väljer sedan ett intervall som lägger din nästa repetition på en bestämd målsannolikhet för att du ska minnas.

Den praktiska följden: de lätta objekten går ur vägen mycket snabbare, och de verkligt svåra slutar gömma sig.

De flesta märker en tydligt mindre daglig repetitionsbörda vid samma eller bättre minne. Det är ingen magi — det är algoritmen som slutar lägga din tid på kort du bevisligen kan.

Vad du faktiskt ser

Öppnar du ett objekt för repetition får du fyra knappar:

IGEN · SVÅRT · BRA · LÄTT

Var och en bär sin egen intervalletikett — 5 min, 1 d, 2 d, 4 d. De är inte dekoration. Det är vad som händer om du trycker, uträknat för just det här objektet och din historik med det.

Vi tycker att det spelar roll att visa dem. En schemaläggare som döljer sitt resonemang tränar dig att trycka på knappar mer eller mindre slumpmässigt. Att visa följden får dig att betygsätta ärligt, och ärliga betyg är hela indata till modellen. Det enskilt viktigaste du kan göra för att förbättra ditt eget schema är att sluta trycka "Bra" på kort du egentligen fumlade med.

Det finns också ett reglage om du vill ändra ett objekts läge direkt — praktiskt när du vet att något sitter mycket bättre eller mycket sämre än vad algoritmen just nu tror.

Behöver du göra något?

Nej. FSRS är på som standard. Befintliga objekt behåller sin historik och schemaläggs framåt enligt den nya modellen.

Har du använt pimReader ett tag kan du räkna med att antalet repetitioner rör på sig under de första veckorna, medan modellen hinner i kapp det du faktiskt kan. Oftast nedåt, vid samma minne.

Det som betyder allra mest

Vilken schemaläggare du än använder är indata din egen ärlighet.

FSRS är en bättre modell av glömskan än det som fanns förut, och den gör ett bättre jobb med att välja dina intervall. Men den kan bara modellera de betyg du ger den. Tryck Igen när du var tvungen att tänka efter ordentligt. Tryck Lätt bara när det verkligen gick på en sekund.

Gör det, så sköter algoritmen resten — vilket trots allt är hela poängen med att ha en.